Jag har haft två degusar som jag tyvärr var tvungen att sälja (blir så himla ledsen när jag tänker på det. Det riktigt skär i hjärtat). Min pojkvän och jag köpte dem för drygt ett år sedan, och vi hade dem hos honom då mina föräldrar storvägrade. Eftersom han hade katt kunde vi bara ha buren på hans rum och det blev sjukt stökigt, vi hade inte ekonomin att fixa med värsta buren så vi köpte en stor fågelbur till våra små killar. Vi trodde att det skulle gå att lösa med plexiglas men det var mycket svårare än vad vi trodde.

Hur som helst så började de låta som fan på natten, de bet på gallret och vad vi än gjorde slutade de inte. Vi hade dem i mer än ett halvår och även fast jag la ner all min tid på dem och stimulerade dem slutade de inte bita på gallret.

De väckte oss alltid kl 05 varje morgon vilket resulterade i att vi var tvungen att sälja dem. Min pojkvän mådde verkligen dåligt över det, han tröttnade på grund av att de var så jobbiga på natten och det var liksom "mig eller degusarna" i princip. Så vi sålde dem till en sjuksköterska med barn så de har det förhoppningsvis jättebra. Hon var kunnig och hade erfarenhet av massa smådjur sedan innan.

Jag har alltid älskat djur och vill väldigt gärna köpa någon sorts när jag flyttar hemifrån om ett år (ska inte ha buren i sovrummet då).
Hamster, fågel, chinchilla eller degu funderar jag på… Men jag får så dåligt samvete när jag tänker på att vi såldre våra ponkar. Det var helt enkelt inte en bra tidpunkt i våra liv.

Var bara tvungen att skriva av mig lite :( Blir så ledsen när jag ramlar över bilder på mina små killar. Napolen och Caesar hette dem.

Fina Caesar på bilden =( Han älskade bananchips och kom gärna och gosade i en stund för att sedan utforska rummet ännu mer.