Piff och Puff kom till oss som tvååriga omplaceringar i augusti 2011. Vi varnades för att Piff var utbrytarkungen och rätt som det var fann vi honom bland våra fötter i bilen på väg hem från omplaceringshemmet. Han lät sig inte fångas men när han hade nosat på det mesta klättrade han snällt upp i mitt knä och lät sig sättas i buren. Resten av resan fick jag sitta bredvid buren och hålla i dörren.

Medan blinda Puff höll sig mer på egen kant och tyckte att det var oerhört att man försökte klia honom var Piff alltid framåt och ville veta mer. Att klättra från golvet upp till axeln var det bästa han visste. Romarna kallades de eftersom de med enorm bestämdhet röjde allt ur vägen som hindrade dem från att komma dit de ville. Tillsammans var de oslagbara.

I juni gick lille Puff plötsligt och oväntad bort. Piff var helt förstörd över den plötsliga ensamheten och det tog en stund tills nyfikenheten kom tillbaka. Han blev om möjligt ännu mer framåt och ville vara med på allt. Förra veckan insjuknade han och hade svårt att få luft. Trots att vi gjorde allt för att få honom att tillfriskna lämnade han oss i onsdags för alltid. De två lämnar ett stort tomrum efter sig.

Vila i frid, älskade romare! Ni är för alltid i våra hjärtan!!